Bokklubb och barnens läsning


Föräldrar borde engagera sig lika mycket i barnens läsning som i deras idrottande menar Johan Unenge, läsambassadör. Visst är det tänkvärt?

Själv har jag en riktig läslus till son, men det skadar inte om han läser mer och arbetar kring det han läser. Och de andra barnen behöver definitivt mer bokpuffar. Några saker som jag tänker är bra för att uppmuntra läsning är:

  • Vara ett föredöme genom att läsa själv
  • Läsa högt för både små och stora barn
  • Inte klassa olika läsning som ”olika bra”
  • Ta med barnen till bokhandel och bibliotek
  • Välj frestande placeringar av böcker i hemmet och byt ut böckerna
  • Gör aktiva val vid köp och lån av nya böcker
  • Läs på om barns läsande och barnböcker
  • Se till att barnen ständig har något att läsa tillgängligt

Mellanbror läser så mycket att vi faktiskt blir irriterade… :) Men samtidigt är det bara så underbart. En sak som uppmuntrar honom ytterligare just nu är den bokklubb han är med i via biblioteket. Där smittar deltagarna varandra till ytterligare läsning och barnen får tänka på läsandet på andra vis än de är vana. Bland annat genom att analysera omslagen.

Jag läste en skrämmande artikel idag om de låga antagningskraven för att bli lärare. Vem som helst kommer in. En ganska hög lägstanivå borde vara krav på alla eftergymnasiala utbildningar är min mening. Oavsett antal sökande. Ett väl utvecklat läsande ger en bra grund och är definitivt värt att lägga mycket tid på, det får man igen exempelvis vid studier på högre nivå.

Johan Unenges artikel kring barns lästräning, LitteraturMagazinet 2013-03-14.

Den äldste


Jag struntar i att den här boken är starkt influerad av Tolkien, Star Wars m.fl. vilken den brukar kritiseras för. Det är ändå en fantasy-bok precis som jag vill ha den. Vackra alver. Folk av olika sort. Drakar <3 Resor över stora områden. Strider. Förutsägbara händelser. Trolldom. Och lite omöjlig kärlek.

Riktigt skön och avkopplande läsning!

Den äldste, Christopher Paolini. Tidigare läst av samma författare: Eragon.

Tjuvstart och utvecklingsro


Idag hade jag semester. En strödag bara så där :) Jag passade på att plocka fram de första sakerna till påsk. Tror aldrig att jag har varit så nöjd med ett ”påskris” som i år ;)

Resten av dagen besökte jag sönerna på skolan. Jag är nästan aldrig där så det var välbehövligt. I den ena klassen rådde studiero. Det var lugnt och ordnat med en positiv stämning. Rättstavning och att skriva ett brev till sig själv vilket ska arkiveras var lite av det som hände. På matte-lektionen kunde jag gå runt och hjälpa till lite och fick själv delta i oförberett multiplikationstest. Det gick riktigt bra även om det blev uppenbart hur viktigt det är med träning för automatisering. 12:ans tabell klarade jag nämligen alldeles för sakta. Det är jag övertygad om att det beror på att jag aldrig har tragglat in den på samma vis som de lägre tabellerna vad jag minns.

I den andra klassen var det lite stökigare. Tiden räckte bara att besöka en lektion, och det var musik, så jag kan inte säga hur det brukar vara generellt. Det får jag ta reda på mer om en annan gång. Hur som helst lärde, och upplevde, jag en hel del på musiklektionen som denna gång handlade om musikstilar och historia kopplat till dessa. Musikläraren är en av de som använder modern teknik bäst på skolan vad jag förstår. Det är helt naturligt att använda Spotify för att spela upp exempel på olika musik och att det finns ett helt gäng surfplattor för barnens räkning att använda på olika vis i arbetet. Som det ska vara helt enkelt :)

En värdefull dag!

Eldvittnet & Sandmannen


Uppenbarligen läste jag Kepler-böckerna två-och-två. De två första före jul och de två sista kring sportlovet. Det uppstod dock en mindre katastrof under vår fjällresa då jag bara hade med mig Eldvittnet. Även om de här böckerna tar lite tid att läsa (vilket jag verkligen uppskattar), så var boken vips slut! Så fort jag var hemma igen kastade jag mig över Sandmannen.

De här böckerna vinner nästan mest på att de faktiskt tar lite tid att läsa. De är lite mer detaljerade och välskrivna än många andra deckare. Jag gillar också att de känns ”smarta”. Däremot är de onödigt hemska, på gränsen till psykologisk skräck. Jag skulle klara mig bra med mindre av det men ändå behålla spänningen. Eldvittnet kändes något mer ”realistisk och vardaglig”… eh… allt beror på vad man jämför med… Sandmannen drar i väg till helt onaturliga och mystiska platser och händelser. Den känns ännu mer overklig, men vinner faktiskt på det. Hela upplägget är redan overkligt, så varför inte gå steget ut liksom. Skulle jag jämföra boken med något annat är det ”När lammen tystnar” som ligger närmast till hands.

Nu får det räcka med skräckliknande böcker för ett tag. Den här vinterns läsande av Kepler och Theorin gör att jag känner mig nöjd i den genren nu.

En sak som irriterar mig är begreppet ”Sandmannen” som används allt oftare i Sverige. Vad är det för fel på gamla hederliga John Blund!? Just för handlingen i den här bokens kan jag förstå, men ändå…

Eldvittnet & Sandmannen, ”Lars Kepler”. Tidigare läst av samma författare: Hypnotisören & Paganinikontraktet.

Änglavakter


Ja, men se på! Kristina Ohlssons böcker om Fredrika Bergman har nått en nivå till. Änglavakter var en riktigt bra bok och deckare. Visserligen tog det av någon konstig anledning en stund innan jag kom in i den. Jag fick till och med börja om. Men sen…!

En sak som tilltalar mig extra med Ohlssons böcker är personbeskrivningarna och den perfekta balansen av hur mycket hon skriver om Bergmans personliga liv respektive arbetet. Ibland krockar privatliv och arbete väl mycket dock. I Bergmans synvinkel alltså :)

Författaren lyckas dessutom väva in en del nutidsfrågor som gör att jag stannar till och tänker. Är det så här det är? Är det så här vi vill ha det? Intressant att se händelser ur olika synvinklar.

Självklart kommer att jag läsa nya del fyra också! Förr eller senare… Snart förhoppningsvis :)

Nu har jag förresten kommit på första nackdelen med mini-pocket-formatet; Excess. De tål absolut inte vatten! Hela boken sväller upp och blir väldigt ful.

Änglavakter, Kristina Ohlsson. Tidigare läst av samma författare: Askungar & Tusenskönor.

Sportlovet lever kvar


Jag gör som alla andra och har lagt ut bilder från ett gnistrande vitt fjäll med blå himmel på Facebook. Faktum är att det var så vi hade det! En fantastisk vecka som på ett vis var väldigt lång med många intryck. Men samtidigt för kort.

Mellanbror fick äntligen testa snowboard och älskade det! Trots vurpor och blodvite reste han sig upp och kämpade vidare. Storebror hade en kompis med flera dagar och de röjde runt lite här och var. Lillasyster bara njöt över att åka i både barnbacke och stora backar.

En dag var det faktiskt ordentligt blåsig och snöigt. Det har jag försökt illustrera med bilden ovan. Bra att dokumentera det eftersom det mindre bra vädret snabbt glömdes bort :)

Vi längtar redan till nästa sportlov! Då får vi dessutom sällskap hela veckan <3

Mentalt har vi fortfarande lov. Jag tror faktiskt inte att jag kommer att hinna landa i vardagen alls innan det vips är påsklov :)

Att lämna fotspår


Vilka spår kommer denna lilla lämna?


Barfota steg i snön.

En del människor lämnar fotspår – några lämnar djupa, andra lätta och knappt synbara.
En del passerar förbi mitt liv ganska obemärkt.
En del finns med hela tiden – några fysiskt, andra ”bara” mentalt.
Jag är glad för dem som jag känner en positiv energi och kontakt till hela tiden.
Tack för att du finns!

Notera förresten vilka fina naglar Angelica hade i torsdags när jag tog bilden längst upp. Nu förstår jag. Idag blev det tydligen överraskningsbröllop i samband med dopet <3
(Eller så har hon alltid så där fina naglar ändå…)